Musikproduktionens historia

Musik har sedan mänsklighetens uppkomst varit en central del av en kulturs överlevnad. Med musik har grupper världen över kunnat berätta sina historier och föra sina seder vidare till efterföljande generationer.

Genom historien har sånger traditionellt nedärvts från föräldrar till deras barn, och varje kultur man undersökt har haft någon form av utvald person med musikalisk expertis ansvarig för komponerandet och bevarandet av gruppens historia. Schamaner, barder, spelmän och skådespelare har i tusentals år skrivit ner sina alster för att kunna lära upp en ny generation av spelmän.

När en spelman har lämnat jordelivet utan att ha fört arvet vidare har historien gått förlorad, och sagor liksom verklighetsskildringar har gått ur tiden. Detta förändrades för all framtid 1877, när Thomas Edison patenterade sin Fonograf, en banbrytande uppfinning som banade väg för en helt ny industri, men också för möjligheten att rädda ett kulturarv från att falla i glömska. Den moderna musikproduktionen förlitar sig givetvis inte på omoderna verktyg som nålar och vaxcylindrar, men för att förstå var vi är måste vi först förstå var vi har varit.

Tomas Edison med en fonograf

Den moderna musikindustrin kan delas in i fyra centrala epoker. Varje epok har inneburit stora framsteg för tekniken, och med tekniska framsteg följer även framsteg för som för den faktiska konsten i sig. Från en dirigents taktfasta pekpinne till DJ’ns vibrerande dansgolv tycks det vara mil emellan, men delar vi in historien flyter allt ihop i en färgsprakande kakafoni av teknologi och innovation.

Den akustiska eran – 1877 – 1925

Edisons Fonograf var en mekanisk tolkning av det mänskliga örat. En ljudvåg är som bekant inte mer än vibrerande partiklar, så Edison konstruerade ett känsligt membran för att förstärka och överföra dessa vibrationer till en nål som ristade in sitt avtryck på en roterande vaxcylinder. 

Detta innebar stora begränsningar kring vad som kunde spelas in, så musiker tvingades förhålla sig till högljudda instrument såsom trumpeter, tromboner och stora träblock som fick ersätta den tystare kontrabasen. Musikerna var tvungna att positionera sig kring Fonografens tratt och spela så högt de kunde för att nålen skulle ge utslag. 

Vidare var vaxcylindern inte särskilt stor i sitt omfång, och denna volymmässiga begränsning innebar att ett stycke inte fick ta för mycket tid i anspråk då det helt enkelt inte fanns tillräckligt med utrymme på cylindern för att spela in mer än några minuters material. 

Vaxcylindern kom med tiden att ersättas av platta skivor då dessa var betydligt lättare att frakta och förvara, men inspelningstekniken var mer eller mindre densamma fram tills 1920-talet då Western Electric lanserade sin nya produkt mikrofonen, vilket öppnade upp för en övergång till elektrisk inspelning.

Elektriska eran – 1925 – 1945

Eftersom mikrofonen tillät musiker att förstärka signalen kunde även sång komma att spelas in, vilket givetvis förflyttade kulturen från en orkesterbaserad linje till en mindre uppsättning med en sångare i förgrunden. Den komplicerade processen att förstärka signaler, kompressera ljud och placera mikrofoner på rätt plats gav upphov till en helt ny yrkesgrupp, studioteknikern

Även musikinstrumenten i studion bytte karaktär. Från högljudda tromboner och slamrande trummor kunde musiker nu använda sig av stråkinstrument, harpor, och kanske mest påtagligt, elgitarren. 

Den nya teknologin  gav musiker möjlighet att experimentera mer kring sin konst, och nya instrument gav upphov till nya musikstilar. Thereminen, den elektriska orgeln och den första synthesizern öppnade dörrar ingen trott möjliga tidigare, och tidens kanske viktigaste uppfinning, förstärkaren, kom att cementera sin plats i historien.

Den magnetiska eran – 1945 – 1975

När det andra världskriget tog slut stod världen inför nya utmaningar. Att bygga upp ett fungerande samarbete över nationsgränserna med ett så katastrofalt krig i minne kan verka omöjligt, men som ofta, då som nu, var det gemensamma affärer som påbörjade läkeprocessen. 

Tyskland hade under kriget uppfunnit en teknik att spela in ljud på magnetiska band, och amerikanerna hänfördes att teknikens överlägsna ljudkvalitet. Lyssnare kunde knappt urskilja den inspelade kopian från det livesända framträdandet, och radio och TV nyttjade tekniken friskt. 

Strax insåg studiotekniker att flera band gick att spela samtidigt vilket erbjöd möjligheter för multi-track-recording. Plötsligt behövde musik inte lagras på otympliga skivor av tung och bräcklig shellack, och varje inspelning kunde ta mer tid i anspråk vilket ledde till längre låtar och fler spår. 

Möjligheten att likt filmindustrin klippa och klistra i produkten presenterade sig, och innovatörer kunde med ett fåtal musiker skapa virtuella körer och orkestrar. Samtidigt utvecklade även skivpressarna och ett nytt format, LPn presenterades för världen. Denna nya skiva kunde hålla mångdubbla mängden musik och gick att spela på både 33 och 45 rpm, vilket gav industrin möjlighet att släppa singlar snarare än hela konserter. 

I takt med att tekniken förfinades kunde även portabla inspelningsmaskiner produceras, vilket erbjöd möjligheter att spela in live-framträdanden på ett sätt som tidigare krävde en oerhörd mängd förarbete.

Den digitala eran 1975 – Nutid

Efter att ha kastats in i en djup recession efter kriget hade Japan äntligen kommit på fötter. Det långvariga kriget mot kina och sedan USA hade gjort stora hål i den japanska ekonomin, men till slut hade SONY kunnat utveckla sin nya teknik. 

Under 70-talets andra hälft presenterades världen för PCM-1 Audio Unit, en utveckling av sällan skådat slag. Från att ha registrerat ljud via mekaniska rörelser till ett fysiskt medium kunde ljud nu spelas in digitalt och spelas upp igen igenom högtalare utan signalförlust, och därtill med en möjlighet att förändra ljuden såsom studioteknikern själv bestämt. 

Den första digitala skivan, ”Bop ’til You drop”, släpptes 1979 av Ry Cooder, och efter det var musikindustrin aldrig sig lik igen. Den digitala tekniken revolutionerade världen och snart var alla ljudsystem från studion till vardagsrummet digitala.

SONY gick ihop med Philips för att lansera sitt nya lagringsmedium Compact Disc 1982, och den nya skivan ersatte snabbt de otympliga tolvtumsskivorna världen hade vant sig vid. Den nya skivan hade inte bara fördelen att ta mindre plats, utan kunde även spelas om och om igen utan en försämring av ljudkvalitet till följd av en skrapande nål över ytan. CDn kunde dessutom hantera upp till 80 minuter material, en rejäl uppgradering från LPns 50 minuter.

Nya musikinstrument gjorde entré i konsten, och med den moderna teknologin som grund kunde musik bara begränsas av musikerna själva. En lång rad musikstilar avlöste varandra, och i ett tempo världen aldrig tidigare skådat kunde en musikstil vara den hetaste flugan ena året – för att vara totalt ointressant det andra. I takt med datorernas utveckling kunde musikproduktion flytta ut från studion och in i hemmet, och i slutet av 00-talet kunde den som ville producera musik utan förhinder. 

Om detta är en bra sak låter vi vara osagt.

Detta inlägg har 2 kommentarer

    1. Tack Polki. 🙂

Lämna ett svar

Stäng meny